Design Spine

Modell för attraktiva och inkluderande framtida ingenjörsutbildningar

Document identifier: oai:DiVA.org:ltu-76899
Keyword: Social Sciences, Educational Sciences, Pedagogy, Samhällsvetenskap, Utbildningsvetenskap, Pedagogik, Design, Design thinking, Design spine, Inkluderande och attraktiv ingenjörsutbildning, Industriell design, Industrial Design
Publication year: 2019
Abstract:

Syftet med den här artikeln är att utforska en ’design spine’, en ryggrad av designprojektkurser, som ett ramverk för att utveckla studenters professionella, personliga, tvärvetenskapliga, normkritiska, etiska och sociala kompetenser samt för att göra ingenjörsutbildning mer attraktivt och inkluderande. Artikeln bygger på litteraturstudier om design och inkludering, en omvärldsanalys av designbaserat lärande, samt intervjuer med studenter på utbildningen Teknisk design LTU för att utveckla förståelse för deras upplevelserav attraktivitet och inkludering i utbildningen. Det finns en mängd drivkrafter till förändring av högre utbildning, industrins behov av personer som kan tillämpa användarcentrerad innovation och agila metoder, snabb teknisk utveckling, informationsöverflöd och föränderlig arbetsmarknad, där initiativ som ex. CDIO och ABET syftar till att alternativa utbildningsformer. Ett designbaserat lärande omfattar ofta ett medskapande med andra personer och att lära genom att delta i sammanhang och aktiviteter som studenterna annars inte skulle kommit i kontakt med. Allt fler universitet och högskolor använder sig av design thinking som en metod för att utveckla studenters kunskaper och förmågor i vad som kan beskrivas som ett designbaserat lärande. Efterfrågan av studenter som kan arbeta utifrån designtänkande kommer från näringsliv och organisationer. Behovet av designtänkande för framtidens ingenjörer kan beskrivas som att alltför många ingenjörsområden fokuserar på ett nuläge och inkrementell utveckling, men för att skapa kraftfulla och effektiva framtida lösningar bör fokus istället vara att utbilda personer som kan ställa frågor, experimentera, prototypa och samarbeta med en mängd olika intressenter. En slutsats är att implementeringen av en ’design spine’ har möjlighet att bidra till en utveckling av ingenjörsutbildingar, bort från uppdelning i teori och praktik mot en mer integrerad utbildning. En ’design spine’ skulle även bidra till att studenterna tränar och får erfarenhet av en mängd projekt och ges möjlighet att utveckla och öva den betydelsefulla designkomptensen vid flera tillfällen.

Authors

Åsa Wikberg Nilsson

Luleå tekniska universitet; Människa och teknik
Other publications >>

Documents attached


Click on thumbnail to read

Record metadata

Click to view metadata